Här i Brasilien säger de att jag är en ¨Polyglota¨, dvs jag pratar fler än två språk. Egentligen är det lite missvisande för jag pratar inte Danska men likväl så finns det på min CV eftersom jag kan förstå vad som skrivs och sägs i de flesta fall. Norska, inga problem där, jag älskar klanget i Norska. Spanska, nemas problemas för det mesta, det har jag studerat och nu så är det ännu lättare att förstå. Att prata är svårare eftersom jag gärna blandar in Portugisiska. Och så till sist Engelskan.

Det är där det blir svårt. Jag blandar mellan Svenska, Portugisiska och Engelska hela dagarna och ibland talar jag alla tre språken på samma gång. Då kan det bli lite knasigt ibland.

Jag tänker på alla tre språken men mest på Svenska. När jag öppnar munnen för att säga nåt så blir det automatiskt på Portugisiska. Jag tycker idag att det är lättare att prata Portugisiska än både Engelska och Svenska. Jag tycker det är svårt att få saker och ting att låta naturligt på Svenska längre.

Jag har pratat Svenska med min son ända sedan han var liten. Han har lärt sig Svenska pga mig, lite extra hjälp har han från de svenska filmerna han har. Han har nu den sista tiden börjat kolla mera på dem och jag frågade senast idag om han förstår vad de säger och han sa ja. Jag litar på det.

Däremot pratar han ingen svenska. Jag försöker få honom att säga lite saker på svenska men t.ex ordet fisk kommer ut som ¨skis¨. Han lyckas inte uttala orden ordentligt men å andra sidan så har han lite problem med det på Portugisiska också. Det är dock inget jag är orolig över eftersom det blir bättre och bättre för varje dag.

Jag tycker det är svår att prata i telefon med någon på Svenska, jag vet knappt vilken dialekt jag har längre. En blandning av Uppländska och Hallänska.
Jag har en dålig vana att blanda Svenska och Port med sonen, jag översätter gärna sakerna på Port. efter jag sagt dem på Sv så jag är säker på att han förstår. Helt dumt av mig och jag försöker att ändra det.

Malaga Anna säger att det finns sista steg att kolla hur man ligger till språkmässigt:
*Vilket sprâk drömmer du pâ? Hmm jag vet faktiskt inte det. Svenska tror jag.
*Vilket sprâk svär du pâ när du slâr i foten? Portugisiska
*Vilket sprâk använder du när du snabbt räknar en bunt sedlar? Portugisiska
*Vilket land hejar du pâ i sport? Svenska men sedan så hejar jag aldrig på nåt när det gäller sport : )

Det här med att vara flytande i ett språk har jag genom jobbet som Engelska lärare lärt mig att det är inte när man har ett perfekt ordförråd. Det är när man kan uttrycka sig obehindrat. Det där är något som många misstar sig på även jag när jag började undervisa.

Jag sa till mannen senast igår att om jag åker till Sverige skulle jag kanske verka lite ¨konstig¨ eftersom det finns ord jag aldrig använder och på så sätt ¨glömmer¨av dem. Men det skulle säket gå bra efter någon dag.

Självklart så vill jag att min son ska prata Svenska med mig. Men jag ser det inte som något nederlag om han inte gör det. Jag är stolt över att han förstår vad jag säger och att han har lärt sig med bara mig. Men självklart vill jag att han ska kunna känna han har rötter i Sverige och att han förstår språket om han någon gång vill åka dit.

Jag tänker ofta att jag vill min man ska lära sig svenska så vi kan prata ännu mera svenska här hemma. Men min man tillhör den sortens människor som inte är intresserad av att lära sig språk så det går väldigt långsmt. Han har såklart lärt sig en massa genom åren eftersom jag pratar sv med sonen.

Jag tror inte det finns något rätt eller fel när det gäller att lära sina barn språk. Man måste göra det som känns naturligast och bäst för en själv.
Jag däremot älskar språk och har två gånger försökt lära mig Italienska och det är också något som står på listan över saker jag ska ta itu med detta året. Ni som läst här vet ju att jag varit på väg till Italien 2 ggr för att bosätta mig där.

Oj detta blev långt, hoppas någon orkade läsa : )

För mera om Månadens inlägg och två språkighet så gå till Tolken i Paris.

Ja som vanligt så är jag lite sen när det kommer till månadens inlägg. förut var det den 20e o nu är det den 30e. Och ändå så är jag sen. Typiskt mig

Jag tror inte jag har några större problem att flytta direkt. Jag har flyttat mycket i mina dagar.

När jag var runt 20 sådär efter att ha bott 8månader i England och rest runt i 6månader i Thailand så ville jag göra något nytt, jag ville intebo kvar i lilla Varberg utan däremot klara mig på egna ben.
Jag försökte bestämma mig mellan Halmstad, Italien och England.
Det var såklart ingen som förstod varför jag ville flytta till Halmstad av alla ställen. För mig var det lika bra som vilket annat ställe. Poängen var att jag inte kände någon och det var just det jag ville.
Jag ville se hur jag skulle klara mig utan att känna någon annan.

Jag resonerade som så att det var nog bäst att återvända till England (London) och använda de kontakter jag redan hade där. Så jag tog mitt pick o pack och åkte. Dagen efter hittade jag en lägenhet som jag delade med 6 killar. Gick hur bra som helst.

Jag trivdes hur bra som helst i England tills en dag då jag började fundera på att flytta igen. Italien tankarna kom smygandes igen och jag började så smått allvarligt fundera på att ta mitt pick o pack och åka dit.
Att det var en sådan stark längtan beror på att jag hittade en 25punds tur och retur biljett till Venedig och var där i 5 dagar. Underbar stad!

Så jag införskaffade italienska böcker och började läsa italienska och tog reda på vilken skola jag skulle studera i, jag skulle flytta till Florens.

Ja nu blev det inte så, kärleken kom emellan och böckerna byttes ut mot en liten portugisiska bok istället. ”Teach yourself Brazilian Portuguese”. Och de var just det jag gjorde.

När lille Choriço fötts så kändes det inte längre som att jag vill bo kvar i den hektiskta storstaden och min dåvarande pojkvän numera make ville åka hem till Brasilien medan jag funderade på Sverige.
Sverige lockade mig bara på grund av att det är som en liten idyll för småbarns föräldrar. Man har det nog ganska bra som förälder i Sverige tycker jag det verkar som och det var därför jag funderade på att återvända.

Men en dag så sa jag till maken: Vamos a Brasil! (vi åker till Brasilien!)
Maken trodde inte riktigt på mig men blev såklart väldigt glad när jag sa jag bestämt mig.

Det var inte så svårt att flytta. Det svåraste var att få ihop alla grejorna. Efter ett antal år i London så hade jag ju samlat på mig en hel del. Men då blev jag proffs på rensning istället! Ha! Nu vet jag allt om hur man rensar ett hem!

Jag får väldigt ofta frågan om jag vant mig att bo här. Och jag har ända från början sagt ja. Jag har aldrig haft en stark hemlängtan eller velat åka härifrån. Däremot känner jag att jag nu helst skulle vilja stanna här. Jag trivs i vårt hus, med våra hundar, grannar och allt som vi har.

Jag kan tänka mig att det skulle varit mycket svårare om jag inte pratat Portugisiska. Men för mig har det alltid varit naturligt att lära mig så mycket jag kan av ett lands språk om jag åker dit. Att det är lätt för mig att lära mig språk underlättar säkert.

Jag pratade med maken häromdagen om att flytta och sa att jag faktiskt fortfarande vill flytta till Italien.V isst jag trivs jättebra här men jag tror jag skulle trivas snäppet bättre i Italien. Att däremot får med mig maken … det är en annan sak. Han är inte ett dugg intresserad av att resa eller att åka till Italien och bosätta sig där.

Till den som funderar på att flytta säger jag: Åk!
Vad har du att förlora? Det viktigaste som jag behöver här i livet är inte en lägenhet eller vänner, det är mig. Jag har alltid varit övertygad om att jag klarar mig vart i världen jag än är.

Varför ska man begränsa sig och bara drömma när man kan uppleva?

Jag har följt mitt hjärta och idag är jag en mycket lycklig kvinna i ett land långt borta ifrån Sverige.

Hitta fler inlägg om att flytta hos Tolken i Paris.
Andra bloggar om: flytta, brasilien, utomlands

Denna månadens inlägg är om sjukvård. Jag skrev ju precis här nedanför om Brasiliansk Sjukvård.
Det är otroligt hur den Brasilianska regeringen inte lägger ner mer resurser på sjukvården.

Man kan ju bara hoppas att det blir bättre. Men jag ska erkänna att jag är lite rädd för att bli gravid här och vilken behandling man skulle få.Säkert bara paranoia från min sida.

Nu måste jag gå och dricka förkylningste för om jag inte slutar nysa snart så kommer jag behöva uppsöka den Brasilianska sjukvården för öronvärk.

*Prosit*

Andra bloggar som är med i Månadens inlägg:
Emma, BarajagJohanna, Therese, Pumans Dotter, Anna Malaga, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten
, Tobbe, Annelie, Haydee, Agnes.

Andra bloggar om: månadesn inlägg, utlandssvenskar

Det är ju helt otroligt vad tiden springer iväg. Dagarna går så fort att jag inte hinner med någonting tycker jag.
Igår vaknade maken och sa att han skulle nog gå till Drn. Jag blev så förvånad att jag stannade till och frågade om jag hört rätt. Han går nämligen aldrig till Doktorn. Ja då har han ont i magen och har tydligen haft det i en månad och att jag borde veta om det. ?? Borde jag? Har han sagt något?

Hur som haver så mannen tar och klär på sig, skjutsar iväg Choriço till dagis och jag går till vårdcentralen och ställer mig i kön åt honom. Då ser vi att läkaren är på semester och att man bara kan få tid Eventuellt kl 13.00. Så maken tar och åker iväg till sjukhuset istället. 1½ timma senare kommer han hem med papper om att han måste genomgå undersökningar. Men han måste gå tillbaka till vårdcentralen för att bli remitterad och göra undersökningarna.

Kl 12 så går han till vårdcentralen och sätter sig och väntar. Det är nämligen bara 15st personer som kan få se den vikarierande läkaren. Kl 15.15 har han ännu inte kommit hem och jag går dit för att se om han fortfarande är där. Ja självklart, nu har han blivit flyttad från det yttre väntrummet till det inre. Så det går ju framåt, 3 personer framför honom.
Kl 16.45 kommer han hem! Då har han alltså suttit där sedan kl 12, inte ätit någon lunch och sedan fått besked om att han måste komma tillbaka om några dgar och göra fler tester.

Jag tycker det är helt absurt alltså attt man låter folk, sjuka människor vänta så länge. Nu är min man ung så han klarar väl sig men de äldre då? Orkar de vänta? Det är ju nsätan så man måste ta med sig matsäck till vårdcentralen.

Deras system är så dåligt att jag verkligen drar mig för att gå dit. Det är folk överallt, man vet inte vart kön börjar eller slutar, man hör inte när ens namn ropas upp, man får vänta i evigheter och evigheter. Jag tycker det är väldigt intressant att de inte kan organisera sig bättre. Förut så var man tvungen att gå till receptionen för att kuna få ut sin medicin.Vilket betyder en överbelastning för receptionen. För c:a 6 månader sedan så ändrade de äntligen på det att nu kan man gå ditekt till luckan där de ger medicinen. var det svårt att inse att det behövdes göras?

Jag skan skriva mycket om detta för är det något som jag inte gillar så är det när folk/företag inte är organiserade. Det är samma sak på mitt jobb, enkla saker blir svåra för de komplicerar saker o ting.

Svensk sjukvård & Brasiliansk sjukvård.
Den svenska måste ju vara bättre? Vad är det för fel på den svenska sjukvården om det nu finns några fel? Berätta, jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Andra bloggar om: sjukvård, svensk sjukvård, brasiliansk sjukvård

-Varför inte det?
Det är en fråga min man fått massor av gånger.
-För man gör inte så Linda.
Det är ett svar jag fått massor av gånger av min man och säkert kommer att få flera gånger till.

En del saker som jag kan tycker är så självklara tycker min man är helt oförståbara.
Jag tycker det är normalt att man pratar med grannen, nej det gör man inte Linda, håll dig ifrån grannen så gott det går.
Jag tycker det är normalt att man kan diskutera saker med folk, nej det gör man inte Linda, vill du att någon ska komma och knacka på dörren med sin stora familj och riskera att bli skjuten?
Jag tycker det är normalt att man tar reda på vad man har för rättigheter och sedan kämpar för dem, nej det tjänar inget till Linda, inget kommer att ändras ändå.

Ok, man pratar inte med grannen för rätt som det är så pratar de bakom ryggen på en och det kan bli bråk.
Nej man diskuterar inte för mycket med okända som kända för man vet aldrig om de hoppar på en.
Och nej man ska acceptera saker som de är och vara tyst.

Självklart så blir det lite kulturkrockar som detta när man kommer till ett sånt annorlunda land som Brasilien. Brasilien är underbart och folk är härliga och öppna på många sätt men det finns baksidor också som jag tror man bara ser om man bor här.

Speciellt det här med att man inte kan diskutera med folk och säga sin åsikt utan att riskera eventuellt bli påhoppad och hotad det tycker jag är jobbigt. Diskutioner är bra, man behöver faktiskt inte bråka.

Jag får ofta frågan om jag har haftsvårt att anpassa mig här och ibland känns det nästan som om folk blir lite besvikna när jag säger att det inte alsl varit några problem. Många oroar sig så mycket för kulturkrockar och att man ska bli lidande på något sätt när man flyttar långt ifrån Sverige/sitt hemland.
Det problemet har jag aldrig haft, tack o lov.

Min man är som många Latinos: Lite macho sådär, tycker att kvinnan ska göra det mesta i hemmet eftersom han jobbar fulltid. Ha! Säger jag, han visste inte vad han begav sig in på när han gifte sig med mig. En svenska med bestämda uppfattningar om hur man delar på allt hemma.

Visst kulturkrockar råkar man ut för men det är absolut inget skäl till att inte åka långt bort till fjärran länder!

Läs mer om kulturkrockar hos Anna i Malaga, Krokofanten i Frankrike, Sofia & Robban i Frankrike, Pumans Dotter, BaraJag Johanna, Emma mitt i Livet, Therese i Madrid.

Allt på uppmaning av Tolken i Paris.