Denna veckan är det ”leta flygbiljetter” veckan. Resultatet är nästan dubbelt så mycket som vi hade tänkt oss. Närmare 30.000kr kostar en liten resa för tre personer över Atlanten.

En normal lön är knappt 2.000kr i månaden här. Det skulle alltså ta 15 månader att spara ihop till det. Om man nu inte behövde betala räkningar etc och får lite pengar över. Så egentligen så tar det nog dubbelt så lång tid. (Och då inräknas ju inte uppehälle etc som kommer behövas eftersom vi måste söka jobb och behöver äta under tiden)

Om vi ska hålla på och spara ihop till det så kommer vi aldrig att kunna flytta, det är då säkert.

En del pratar om att vänta på ett bättre tillfälle. Men om det tillfället aldrig kommer? Och om man i efterhand ångrar sig för att man inte tog chansen när man kunde?

Jag vill inte leva mitt liv funderandes på ”om jag kunde gjort det annorlunda”. Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut om ett år. Tänk om det är försent då? Tänk om de käraste och näraste inte finns mer och jag inte fick vara nära dem för jag väntade på ”rätt” tillfälle?

Jag vill inte ha skuldkänslor, jag vill känna att jag tagit rätt beslut. Att mina beslut leder till en bättre framtid för min familj. Jag vill kunna gå fritt på gatan utan att se mig om över axeln hela tiden. Utan att misstänka och fundera vad baktanken är för de som finns runt om mig.

Jag vill kunna slippa oroa mig för att min son ska bli kidnappad varenda dag. Jag vill sluta oroa mig för att jag ska vakna upp mitt i natten med en pistol riktad mot mig. Jag vill ha ett socialt umgängesliv. Jag vill veta att min son får en bra utbildning och min man är uppskattad på sitt jobb. Jag vill göra en sån simpel grej som att kunna ta min son till lekparken. Jag skulle vilja ha möjligheten att resa mer, att se mer av världen.

Jag vill känna frid i hjärtat.

Därför så tar vi vårt pick och pack och säljer allt vi har för att kunna skapa oss ett nytt liv i Sverige.

Därför så tänker vi inte vänta längre.

I mitt inlägg På vift i Sao Paulo så nämnde jag att vi var iväg och sökte uppehålls tillstånd åt min man. Detta för att vi planerar nämligen att ta vårt pick och pack och flytta till Sverige.

Varför? Det är många som har frågat mig varför och det finns flera skäl. Det största är att vi vill vara närmare min familj. Speciellt min mamma behöver en hel del hjälp och jag vill finnas nära till hands för henne.

Vi vill testa på att bo i Sverige och förbättra vårt liv på många sätt. Vi lever ett bra liv här men ser många fler möjligheter i Sverige. Vi vill även att vår son ska ha en möjlighet till en bättre utbildning än vad som finns här. Det kommer att vara lättare för oss att resa hit en gång om året än det är för oss att resa till Sverige härifrån.

Några andra små saker som också gör det hela trevligare; bättre kläder, god mat, bra livskvalitet, varm vatten i kranen, riktig tvättmaskin, torktumlare, cafeér, fin inredning, fika stunder med vänner, nätverk och utbildning mm. Små petitesser kanske men såna saker gör skillnad.

Min man kommer att behöva gå på Svenska För Invandrare och vår son kommer nog att behöva lite språkhjälp i början. Jag skulle gärna studera vidare och det kan jag isåfall göra i Sverige.

Kommer det att bli lätt? Nej antagligen inte. Många säger att det är svårt med jobb och bostad och det är ju lite dystert såklart. Men vi försöker vara positiva och gör vad vi kan. Idag så kan man ju söka både jobb och bostad över internet så det gör vi.

När flyttar ni? Vi har tänkt att flytta nu i slutet av Maj/ början av Juni så att vi har sommaren på oss att anpassa oss och ge sonen en bra start inför skolan. Ganska snart alltså.

Vart flyttar ni? Vi kommer att flytta till Varberg i Hallands län. (Du som bor i Varberg och vet någon som hyr ut bostad, hör av dig!)

Det känns rätt att flytta samtidigt så är det skrämmande att ge sig ut på okänd mark när man känner sig bekväm på ett ställe.

En vecka in på rivstarten så kan jag meddela att jag har gått ner 1,2 kilo, minskat 10cm totalt och inte har något sötsug alls.

Underbart. Känns väldigt bra. Från att alltid få akut sötsug efter maten till att äta en lättare måltd och vara mätt och inte ha sötsug är en otrolig skillnad. Jag saknar inte brödet, pastan, riset eller nåt.  Eller jo, det är ju på ett sätt lite tråkigt att tänka på kolhydrater. Fast det går bra.

Det blir god ägg frukost med lyxig bacon (nåt jag aldrig brukar göra annars), gorgonzola ost inköptes, grädde används flitigt (inte för mkt men mer än ”normalt” om man säger så) och jag känner inget behov av att dricka Coca Cola.  Vilket är väldigt gott annars i denna hetta men jag håller mig till mitt vatten med en apelsinklyfta i.

Igår hade vi besök och vi grillade en fisk (i ugnen), jag gjorde egna nachos i ugnen (jag åt två st bara för att se om de var ätliga och det var de verkligen ) jag gjorde en tomat och löksallad och severade ”petisco”, dvs tilltugg – tärnad ost och mortadella och oliver med citronsaft över. Jag gjorde även en tigerkaka och det fanns glass och läsk att tillgå. Men jag led inte av att se de andra äta ,kände inte något sug över huvudtaget! En otroligt befriande känsla.

Det enda jag känner sug efter är glass just för att det är så hiskeligt varmt. Men istället för att lassa upp en skål och sen ta ett till lass så har jag nöjt mig med en msk glass som sakta får smälta i munnen och sen har det varit nog. Egentligen så ”får” man väl inte göra det men det är bättre än att sukta efter det och sen få nåt anfall och ta hela glasspaketet på en gång.

Så här efter en vecka så mår jag bra, jag känner lite lagom att det minskat på vissa ställen.

Nu är det bara att hoppas att viktnedgången fortsätter för det ska ner 9 kilo till är tanken….. Jag hoppas att min kropp anser samma sak för det vore ju väldigt tråkigt om den inte vill det och jag blir fast…

Nu ska jag ta mig en tur till charken och köpa köttfärs, det blir köttbullar med ratatouille till middag idag nämligen. Mums!

Ja det hoppas jag iaf. Jag har nu ännu en gång bestämt mig för att påbörja ett mer hälsosamt liv och äta mer nyttigt och gå ner de extra kilon som kommit till under åren.

Jag tror egentligen inte på snabba lösningar utan mer på en långsiktig förändring, men när det gäller det här med vikt och hälsa så brukar det bara fungera ett tag sen är jag fast i sockerträsket igen. Jag skulle kunna leva enbart på pasta, choklad och chips om det gick. Tyvärr så är det ju inte så hälsosamt kanske om man äter för mycket.

Det där med att räkna kalorier fungerar inte för mig. Jag vet aldrig hur många kalorier jag egentligen ätit så det blir mest bekymmer. Jag tror att lagom är bäst i de flesta fall och även i detta fallet.

I Måndags den 1:a Februari så smygstartade jag Rivstarten eller Fas 1 som det även kalls när det gäller GI. Igår så blev det allvar och nu ska det bli några veckor med mindre kolhydrater. Är det svårt? Nej egentligen inte så jättesvårt. Jag mår egentligen mycket bättre av att inte äta så mycket kolhydrater, jag känner det.

Just nu under rivstarten så kan det vara lite knepigt med vad man ska äta men hittils har det gått bra. Imorse blev det 1dl naturell yoghurt med kanel och ett kokt ägg. Kändes lite fjuttigt faktiskt och jag var hungrig igen vid 9.30. Då blev det en liten bit ost och 1tsk jordnötssmör. Imorgon blir det grönsaksomelett istället, det är säket mer mättande. Nu till lunch så åt vi kycklingsoppa och vitkålssallad. Det var jättegott och jag känner mig väldigt mätt. Vatten dricker jag hur mycket som helst, säkert 3liter om dagen men sen så är det ju värmebölja här också nu.

Vitkålssalladen var jättegod så jag tänkte dela med mig av hur jag gjorde.

Krämig Vitkålssallad

ca 1 portion

Ingredienser

Fint strimlad vitkål

1 liten bit äpple – skär av ena sidan av ett helt äpple

persilja

gräslök

1msk majonnäs

1msk naturell yoghurt

salt

peppar

Gör så här:

Strimla kålen fint, riv äppelbiten och finhacka lite persilja och gräslök. Blanda majonnäs, yoghurt ,salt och peppar och blanda alla ingredienser.

Väldigt gott och ger en mättande känsla.

Motionera ska man ju också, det räcker ju inte bara med att äta bättre. Min motion består utav: hushållsarbete (diska, torka golv, sopa gården etc) samt av att lämna och hämta sonen vid skolan. Det är inte så långt dit, knappt 1,5 km tror jag men det är 32° idag och gassande hett så svetten rinner ganska ordentligt. 32° i Sverige är inte samma sak som 32° grader här skulle jag nog vilja påstå. I somras när jag var hemma så var det otroligt skönt att kunna vara ute i värmen när det var riktigt varmt. Här orkar man vara ute i knappt 2 minuter i solen sen är man stekt.

Jag gick utan keps Måndag och Tisdag då jag hämtade/lämnade sonen och jag är nu solbränd. Så det behövdes inte mycket för att bli bränd. Nu är det solkräm och keps som gäller. Jag ser inte många andra mammor med keps måste jag säga, de flesta använder paraply för att skydda sig mot solen. Jag föredrar keps.

Jag har tänkt börja med Pilates, det klarar jag nog av i hettan. Just nu har jag lite ont i ryggen men tanken är att jag ska börjas springa kl 6 på morgonen medans familjen sover och det är svalt ute.

Så år 2010 ska bli ett hälsosamt år för mig.  Hur är det för er andra? Hur kommer 2010 se ut för er? Någon som kör GI livsstil? Tips, råd?

Uppdaterat: Jag glömde säga att Familjekalendern, inköps och planeringslistorna från Köksharmonipaketet kommer väl till pass nu!

Gott Nytt År!

Tänk vad tiden går snabbt. Sonen fyllde 6 år nu den 29:e och det är redan 2010! Jag känner på mig att 2010 kommer att bli ett år fyllt med roliga och spännande saker. Det känns som man får förnyad energi på något sätt varje gång det blir ett nytt år. Jag tycker det är en underbar känsla.

2009 var ett jätte bra år för mig. Jag har jobbat som en lite tok och har haft hur mycket som helst att göra med det. Berries and Cream Blog Design har växt jätte mycket och jag är väldigt stolt över det och 2010 kommer att medföra en hel del ändringar för oss.

Det var också året då jag äntligen fick åka hem och träffa min familj igen.  Jag tog med mig sonen. 6 underbara veckor tillbringade vi i Sverige och vi bara njöt av frisk lantluft, havslukt och god mat. Vi badade, skrattade, lekte och tog vara på varje sekund.Och jag åt mer mat än jag vill erkänna….

Det var även den resan som fick mig att börja tänka på hur mycket jag saknar Sverige och hur framtiden ser ut. Även fast jag älskar mitt liv här i Brasilien så kanske det är dags för oss att byta miljö lite.  Så om allt går som vi vill nu så byter vi Brasilien mot Sverige 2010. Det blir en stor omställning och vi funderar mycket på hur det ska gå men det känns rätt.

2009 slutade även med att jag blev interjuad av Anna i Spanien. Hon Jobbar för Radio Sol y Mar och frågade mig lite om hur det är att bo i Brasilien och om mitt matintresse. Du som vill lyssna kan göra det på svenska.radiosolymar.es Lyssna på Onsdagen förra veckan. Inslaget ligger upp i 2 veckor.

Nyårsafton var lugn här hemma. Vi grillade (såklart- vad annars) och kollade på raketer. Idag så har vi varit hemma hos svärmor och ätit lunch – grillat igen. Min svärfar har som vana att grilla lamm varje jul eller nyår och uppmanar mig alltid att äta. Han är väl glad att det är nån annan som är förtjust i det. Vi har ätit hur mycket som helst känns det som.

Vad har du för planer för 2010? Har du avlagt några nyårslöften? Vad var det bästa som hände dig 2009?

Nu har jag dragits med ryggont (Ischias) i över två månader och det verkar tyvärr inte blir bättre. Jag har haft ryggont innan som gjort att jag knappt kunnat röra mig på en dag eller två men aldrig så här länge. I början så ignorerade jag det så gott jag kunde. Efter några veckor med vad som kändes som en brinnande rygg så bestämde jag mig för att nu får jag väl ta och gå till läkaren då.

Jag har skrivit om sjukvård i Brasilien tidigare och just denna veckan då jag ville gå till läkaren så var det strejk. Jag hade uppsökt ett sjukhus på Torsdagen den 5e November (precis efter att jag inte klarade mitt körkort första ggn) men då hade de bestämt sig för att bara ta sig an svininfluens patienter så det var bara till att ta bussen hem igen. Jag uppsökte vårdcentralen samma dag samt på Fredagen men ingen läkare fanns.

På Måndagen bestämde jag mig för att åka till ett annat sjukhus som ligger nära oss så maken skjutsade iväg mig. Men eftersom det var strejk så tog de sig bara an fall som var riktigt akuta. Att jag knappt kunde gå för jag hade så ont i ryggen var inte akut nog så de skickade iväg mig att uppsöka ett annat sjukhus. Då hade jag haft ont så länge att det var sista droppen och jag bröt ihop i bilen då maken skjutsade mig till bussterminalen så jag kunde ta en buss till andra sidan stan till ett av sjukhusen som skulle vara öppet. Bussarna är ju hur höga som helst här så det var knappt att jag kom på bussen övht.

Väl framme vid det Norra sjukhuset så fick jag iaf den glada nyheten att det var öppet och kunde ställa mig i kö. Det visade sig senare att vi var 4st som hade ont i ryggen just den dagen så läkaren skämtade om att det var Ischiasdagen.

Läkaren satte mig på dropp med nån medicin som skulle hjälpa och gav mig nåt piller. När droppet var slut kom han och frågade om det var bättre vilket det inte var. Så då fick jag ännu starkare dropp. Ja det hjälpte lite iaf. Han skrev ut ett recept på nån muskelavslappnande medicin. Han remitterade mig också till en ortoped men det tar oftast flera måander innan man kommer dit. När jag äntligen kom hem några timmar senare så var jag helt färdig och lade mig att sova.

Den muskelavslappnande medicinen ska tas på kvällen för man blir ganska trött av den. Jag säger att det är tur jag arbetar hemma för jag hade nog inte kunnat gå till jobbet den veckan. Jag var så trött hela veckan att jag sov hur mycket som helst, vilket är väldigt ovanligt för mig. Om jag någonsin lägger mig och sover mitt på dan så då vet min familj att då är jag verkligen trött.

Efter att ha sovit i nästan en vecka med måttliga resultat så bestämde jag mig att det var dags för en till tur till doktorn samt att sluta med den sömnframkallande medicinen. Denna gången så var vårdcenralen öppen och med doktorer på plats. Den brännande känslan som jag hade i ryggen hade iaf avtagit men jag kunde ju knappt röra mig fortfarande.

Den nye doktorn ordinerade tre st sprutor som jag fick köpa och ta på apoteket. Jag fick lite paracetamol och antiinflammatoriskt. 30 reais kostade sprutorna (ca 90kr). Det var ju inte en trevlig upplevelse heller och sprutorna skulle tas varannan dag. Hjälpte det? Nja… jag vet inte jag… Vid det här laget så hade jag förbättrats lite och började att kunna vända mig om i sängen iaf vilket hade varit omöjligt innan.

Jag har inte så ont i ryggen just längre men i ischiasnerven. Den högra sidan känns det inget alls i men den vänstra gör hur ont som helst. Jag verkligen känner hur det ligger och trycker på den. Att det strålar i benet det kan jag stå ut med, det svåra är att jag kan knappt röra på mig och när jag går så kan det trycka till så mycket att jag nästan faller ihop.

Eftersom jag nu redan varit till läkaren två gånger och det fortfarande inte blivit så mycket bättre så börjar jag fundera på om jag nog får ta och uppsöka en privatläkare (en ortoped). Det går snabbare iaf än att vänta i den allmänna kön i minst 6 månader.

Envis som jag är så hoppas jag ju att det ska gå över av sig själv så jag försöker att vänta ut det hela… men jag börjar fundera på om det är värt det… Det blir nog till att ta lite muskelavslappnande sömnmedicin i kväll iaf även fast jag inte vill. Jag försöker hålla mig ifrån medicin så mkt som det går och tar bara i värsta fall. Men idag gör det så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fast jag måste jobba i vilket fall som helst så det är bara att stå ut med smärtan och jobba på. Det kan inte hjälpas.

Tänk man vet inte hur bra man har det egentligen när man inte har ont. Vänta inte med att göra saker tills imorgon, för du vet inte hur morgondagen ser ut.

Jag brukar alltid ha lätt för att vänja mig vid nya miljöer men det har varit otroligt svårt för mig denna veckan att komma tillbaka till vardagsrutinerna. Helt plötsligt kändes det konstigt att komma tillbaka och jag kom på mig själv att undra vart saker och ting fanns eller hur jag skulle göra vissa saker som egentligen är helt självklara. Det har varit som att gå i dimma ungefär denna veckan.

Det har varit otroligt bra också att komma bort ifrån vardagen och jag känner att jag fått förnyad kraft och att jag ser på en del saker med lite ny attityd. Det är lite svårt att förklara vad men det är absolut positivt.

Jag har hittat en ny arbetskraft och känner mig redo för att ta tag i saker som jag borde gjort för länge sedan när det gäller mitt jobb och bloggande framför allt. Om allt detta nu håller i sig så kommer det absolut fler inlägg per vecka än det gjort per månad på denna stackars bloggen under det senaste året. Det jag tycker är kul är att jag alltid får emails och nya kommentarer om hur bloggen är uppskattad och det tycker jag är otroligt kul! Det finns en hel del i arkivet så letar man efter nåt är det bara att dyka in där och hittar man inte det man letar efter så kan man alltid maila mig. (Jag svarar på alla emails i mån av tid och ibland tar det helt enkelt tid men jag brukar alltid svara).

Jag har kollat igenom min kakbok och hittat en massa roliga recept som jag vill pröva så det blir nog en del kakrecept här framöver men just nu så ska jag gå och göra lunch, det blir kyckling med ris och sen ska jag sätta på en vetedeg och göra kanelbullar. Mums!

Hoppas ni har en skön helg och äter gott!

I Lördags landade vi äntligen på Brasiliansk mark efter nästan 6 veckor i Sverige. Vi hade en underbar resa jag och sonen om än lite lätt stressig. Jag höll mig sysselsatt hela tiden med att organisera, packa, städa etc så jag har inte direkt tagit det lugnt. Men samtidigt var det väldigt skönt att få hjälpa till och ordna saker som behövdes göra då min mamma t.ex inte kan göra det själv.

När sonen var ca 8 månader gammal så var vi i Sverige två gånger på snabb visit men efter det så flyttade vi till Brasilien och sen har vi ju inte varit tills nu. Jag upptäckte att jag gillade det familevänliga Sverige och har reflekterat en hel del under tiden. T.ex en sån sak som lekparker, här finns bara en lekpark inne i stan och den är då inte mycket att hurra för medan hos min mamma finns det 3 lekparker inom en radie av knappt 500 meter. Visserligen är det inte så på alla ställen men det finns iaf lekparker. Jag kunde släppa ut sonen att leka på gården utan problem, han fick springa runt ute på gården när vi var på landet och njuta av lite frihet. Det var härligt och väldigt avkopplande. Det var skönt att kunna slappna av lite och inte behöva oroa sig så mycket över vart han var eller vad han gjorde.

Maten var underbart god! Vi njöt av god mat och det upptäcktes att sonen som normalt sett matvägrar på morgonen åt frukost varje morgon bara det var yoghurt och musli som severades. Jag var väldigt glad att han prövade det mesta i matväg.

Något jag är otroligt glad över är att hans svenska har förbättrats något otroligt! Över mina förväntningar. Det tog ett tag för honom och han pratade mest Portugisiska med barnen han lekte med men lärde sig några bas ord som kan vara bra att kunna när man leker, kom, stanna, här, leka, leksaker, kom hit och sånt. Sen kan han en massa nya ord också och härom dagen på flygplatsen så lyckades han t.om få ihop en mening utan minsta hjälp. Han pratar med en man om Ben 10 (seriefiguren) och en klocka han har så säger han:¨Min mamma köpa klocka¨ Jag blev väldigt paff. Så nu är det mycket mixat här; mamma, pappa, macka, här, kolla, kom, sova, mat är ord som förekommer mycket. Underbart och nu när han förstår mer så kommer det vara lättare att få honom att spela svenska spel på internet och läsa och se på video. Jag är väldigt nöjd med hans språkutveckling!

Jag märkte också hur mycket jag saknar den svenska inredningen. I Sverige är det så enkelt att inreda mysigt, här är det inte alls enkelt tycker jag. Och ännu mindre om man har dåligt med pengar.

Vet ni vad jag lyckades göra då? Jag hade några saker som jag verkligen ville ha med mig från Sverige och hit och ett av dem var te. Earl Greay te. Men jag var så himla stressad de sista dagarna att jag lyckades glömma det även fast jag var på affären tre gånger på en dag! Det grämer mig nåt så otroligt! Det var verkligen ett av de mest viktigaste sakerna i matväg jag ville ha med mig och jag lyckas glömma det! Te hade ju varit underbart nu när det är regngt och kallt här i vintriga Brasilien… Cha matte är tyvärr inte riktigt mitt favvo te och dricks bara i nödfall…

Jag upptäckte såklart en massa kokböcker jag ville ha med mig men som tyvärr inte kunde tas med av ekonomiska skäl samt att de inte hade fått plats i resväskan eftersom man fick ha max 15 kilo i varje väska och vi hade en hel del mer och inte ens fick med oss allt vi ville ha med tillbaka. Jag suktade efter Lailas ¨A piece of cake¨ varje gång jag gick förbi en bok affär. Däremot så kom min gamla 7 sorters kakor bok med. Det är väl en sån där bok man bara ¨måste¨ha i bokhyllan som kakfantast. *s*

Ja och så fyllde jag år också, nu är jag definitivt vuxen. 30. Känns otroligt, jag vill fortfande svara 25 när nån frågar… Min kompis J frågade vad jag önskade mig i present och jag svarade: en tripp till Ica blir fin fint och vi kom ut med lite blåbärssoppa, jordgubbskräm och diverse kryddor. Det var den billigaste 30 års presenten hon någonsin köpt sa hon.

Vi har som sagt haft det underbart och jag hoppas verkligen att det inte går fem år tills nästa resa!

Jag hoppas ni har en fin sommar vart i världen ni än befinner er!

Tänk jag blir bara mer och mer nervös för varje dag som går… På Måndag är det redan Juni och då är det nästan dags…

När man inte vet när man ska resa så försöker man att inte tänka på alla de där sakerna man längtar efter, men när man vet man ska åka så kommer allt på en gång. Jag drömmer om att äta polarkaka med räkost, colanappar, sura flaskor, ostar i alla varianter, kebebpizza och … och… och… ja listan kan göras hur lång som helst. Jag ser framemot mysa med familjen, att promenera längs med havet, träffa mina vänner och bara ta det lugnt.

Vi kommer att vara borta i 4-5 veckor. Eftersom det är en unik chans att åka så måste vi passa på att stanna så länge det går. Jag kommer att saknar Brasilien det vet jag men sedan så åker jag ju tillbaka.

För de som vill träffa mig så kommer jag att vara i närheten av Göteborg, Stockholm och Uppsala. Maila mig i såfall.

Just nu så här veckan innan så håller jag på att avsluta projekt och se till att allt flyter på när jag är borta både här hemma och på jobbsidan.

Otroligt spännande!

I Oktober så undrade jag här på blogger när jag skulle åka hem egentligen. Just då kände jag mig lätt desperat eftersom det är när det är som svårast som allt kommer och man kan inte se klart. Men om det är något som jag lärt mig så är det att ibland så får man helt enkelt bara vänta och se vad tiden visar.

Jag hade inget val än att vänta och lita på att allt kommer att ordna sig. Som kristen så litar jag på att Gud ser efter mig och tar hand om det jag behöver. Är man inte kristen så får man väl tro på lycka, tur eller vad som gör en glad. Det som hänt är att det dykt upp en superduper chans för mig att åka hem. En chans som aldrig kommit om det inte vore för en av de vänliga kvinnorna i min kyrka. Så som det ser ut nu så kommer jag äntligen att kunna åka hem nu i Juni.

Efter fyra år utomlands så känns det nästan lite skrämmande. Det är skillnad att resa ensam och att resa med barn, Jag har utlandsboende vänner som reser med barn hela tiden så jag vet ju att det går bra och att det bara är jag som oroar mig i onödan. Det är väl bara lite ovana som ligger och trycker.

Även om jag nu fått en super chans att åka hem så oroar jag mig ändå för kostnader när jag väl kommer till Sverige. Jag har inte en aning om vad saker och ting kostar i Sverige riktigt så nu när det väl är bestämt att jag ska åka så försöker jag skramla ihop vartenda öre jag kan för att vara säker på att jag har för eventuella utgifter som kan dyka upp. Jag vill inte stå där oförberedd om det händer något samtidigt så vill jag ju faktiskt ha lite pengar att handla för. Åh vi ska inte prata om mina matlustar. Jag får nog försöka lägga band på mig med allt jag skulle vilja äta när jag kommer dit. Sen finns det ju såna saker som att passa på att ta en tur till H&M och andra klädbutiker och få lite kläder av bra kvalitet, handla lite böcker och dvd’s/csd’s till min son etc. Dessa önskemål är visserligen sekundära men ändå något man önskar sig efter 4 år utomlands. Jag kan känna mig riktigt otacksam som vill ha dessa saker när jag redan fått så mkt (en del av resan). Samtidigt så är det väl ett ganska naturligt beteende att vilja utnyttja möjligheten.

En enorm längtan jag har är att ta med mig mamma tillbaka. Ja det kommer ju inte att ske för jag har inte möjlighet att ta hit henne i dagens läge, men hoppas kunna göra det snart.

Kanske det är dags att släppa boken snart? Den har legat på is men det kanske är dags att ta tag i det…

Ja det var årets stora nyhet, jag hoppas jag kan få träffa några matbloggare och läsare när jag väl är i Sverige!