Aló, quem fala?

Som jag nämnde nedan så tycker jag det är lite konstigt att prata i telefon på svenska numera. Det låter lite konstigt tycker jag.
Eftersom det är väldigt dyrt att ringa härifrån och ingen ringer till mig så blir det såklart det.
Här i Brasilien har man för vana att fråga vem det är som svarar i telefonen innan man säger vem man är. Det gör man ju inte i Sverige.
Så här låterbörjan av ett telefonsamtal i Brasilien:

Aló. (hallå)
Oi, quem fala? (rent över satt: vem är det som talar, eller vart har jag kommit?)
Louisa.
A linda esta ai? / Gostaria falar com a Linda. ( Är Linda där?/ jag skulle vilja tala m Linda)
Quem gostaria (falar com ela)? (Vem är det? / Vem är det som vill tala med henne?)

Igår fick jag för mig att jag skulle ringa en god vän till mig som jag inte pratat med på väldigt länge.
Självklart ringer jag fel först.

Jocke (eftersom jag vet att ingen i familjen heter Jocke så fattar jag ju att jag ringt fel)
Förlåt vart har jag kommit någonstans?
Ja vart vill du komma någonstans?
Jag skulle vilja prata med A.
Nej då är det fel sörru.
Jaha ok, tack då försöker jag igen.

På ett sätt är det roligt, på ett sätt är det ju lite kaxigt. Så typiskt svenskt. Man kan inte säga vem man är utan svarar med en fråga.

Här skulle man inte göra det.
O det gillar jag, det är svårt att vara otrevlig i telefonen här. Man säger så vare sig man ringer kompisen eller ringer myndigheterna.

Jag fick iaf prata med min vän och det är jag glad över. Om nu bara någon kunde ta och ringa mig också så skulle jag bli glad.