Barn uppfostran (Månadens inlägg)

Ja det här med att uppfostra barn är inte något som är lätt inte. Speciellt inte när man kommer från två olika världar.

Jag är nog ganska hårt uppfostrad och har fått lära mig, såsom de flesta svenskar tror jag, att man måste säga hej o tack o tack för maten o hej då. Det är basic uppfostran för mig.

Min mans familj är inte alls så. Man säger inte hej, man tackar inte för saker man får, man tackar inte för maten och man säger oftast inte hej då. Ibörjan så gjorde jag såklart alla dessa saker. Tills jag märkte att det inte behövdes och helt enkelt slutade med det. Självklart säger jag tack om min svärmor ger mig något men jag känner inte att jag är ohövlig om jag inte gör det.

Däremot lär jag min son att man gör så. Ibland när jag ger honom något säger jag: och vad säger man? Obrigado kommer det då. Tack.
Sedan ser jag till att han säger tack när någon annan ger honom något.

Barnuppfostran i Brasilien just vet jag inte riktigt hur man ska säga att den är. Den är nog ganska slapp på ett sätt. Jag ser inte att den är lika strikt som den svenska. Här t.ex är det inget ovanligt att barn och familjer sitter ute på gatan halva natten. Det tycker inte jag är ok. Jag tycker barn ska ha tider och regler. I mitt hus finns inga tider, jag har försökt införa det men det gick inte. Maken klarar inte av att vår son gråter och ger genast in.

Men se det går bra ändå. Men skulle vi få fler barn så skulle jag nog försöka göra annorlunda.

Här använder alla flip flops, de är bra till mycket. Men mest används de för att ta död på kackerlackor och att läxa upp barnen. En liten dask i rumpan med flip flopsen är inget ovanligt.
Gör jag det? Kära någon, säger jag att jag gör det får jag väl halva läsarkretsen på mig som säger att jag agar mitt barn.
Så är det ju absolut inte!

Självklart tycker jag inte att hot eller våld är bra eller långsiktigt leder någonstans. Däremot så ser jag på barnen här att de inte tagit någon skada utav en dask i rumpan. Jag har flera gånger diskuterat aga med mina elever på skolan och de flesta har fått ”smäll” och faktiskt tyckt att det var bra. Vilket jag förstås blivit förvånad av men också lärt mig mycket. Det är skillnad på att bli misshandlad och få en dask i rumpan ibland.

Det är nog många barn i Brasilien som blir dåligt behandlade och får mer än en dask i rumpan av en flip flop sko.

Godis problemet är det största uppfostrings problemet vi har i vår familj tror jag. Jag vill ha lördags godis men min röst hörs inte. Oändliga samtal men ingen lösning. Här får barnen godis närsom helst och hur som helst. Från nyfödd. Självklart ska det vara socker i vällingen också!

Jag är hårdare än min man tycker nog de flesta, jag tycker att man säger till 1-2ggr sedan räcker det. Lyssnar man inte så får det vara. Man måste lära sig vad ett nej är.

Min man är mer lugn utav sig, han har mer tålamod. Vilket jag tycker är fel eftersom vår son inte lär sig vad ett nej är.
Däremot har han lärt sig att när han är ensam med mamma så säger mamma till en gång sen är det kört. Bråkar man då så får man ingenting.

Är man duktig kan man få allt. :)

Det viktigaste jag vill lära min son är att han ska respektera människor och natur och lyssna på sitt inre. Att han ska lära sig stå på sig och kämpa för sina rättigheter och mål i livet.
Och att han ska känna sig trygg.

För även om vi bråkar varje dag om småsaker och gnäll så finns det ingen människa jag älskar mer på jorden än den söta lille blonde kille som driver mig till vansinne varje dag.

Läs mer om internationell barn uppfostran hos Tolken.