Livet är en gåta

Ja tänk, livet är en gåta.
I förrgår så klev jag på bussen, glad och harmonisk.
Klev av bussen full av tankar.
På bussen satt det en kille i 20 års åldern och pratade med konduktören om fotboll. Han pratade glatt med chaufför och konduktör och skämtade och skrattade mycket.
Det är väl helt ok, om det inte varit för en sak, denna killen hade Downs Syndrom. Och jag såg på honom och blev så glad.
Glad för hans skull. Och ledsen för andras skull.
Glad för att han kan gå ut och reda sig själv trots sin situation. Det finns många ¨handikappade¨ som inte kan det.
Jag började tänka och det var nästan så jag började gråta på bussen.
Började tänka på alal andra som klagar och inte vet hur man gör det bästa av livet. Alltid är det når som är fel.

Alla blir vi sårade av nånting här i livet, saker som sitter djupt. Och jag tror man har två val:

Att stänga in sig och bli bitter och aldrig så där riktigt lycklig som man egentligen skulle kunna vara.
Eller:
Att öppna sitt hjärta och se vad livet har att lära en.

Jag tror att det mesta händer av en orsak. För att man ska lära sig och få bättre erfarenheter.
Mkt i mitt liv har inte varit lätt men ack så stark jag blivit av det. Idag vet jag vad jag klarar och hur jag ska leva för att vara lycklig.
Idag vet jag med mig att det egentligen inte är värt att bli upphetsad över små saker. Att bråka om vem som ska diska eller vem som gjort vad. Spelar det någon roll egentligen?

Och att jag inte har en bra universitets utbildning i ryggsäcken jag bär med mig varje dag ( vi bär ju alla på en ryggsäck varje dag, vi väljer dock själva vad vi vill ha med oss i den, glädje, hopp eller ilska och smärta).
Gör det någon skillnad?
Har jag inte åstakommit mkt i mitt liv ändå utan att ha gått på universitetet?
Idag så Vill jag lära mig nya saker. Då så Kunde jag inte för jag var inte mottaglig för sånt.

Idag är jag en mor, min son kommer i främsta hand. Jag skulle gå över eld och vatten för honom. Den kärleken man känner till ett barn är odefinierbart.
Och det är med kärleken man ska leva. Man ska öppna sitt hjärta och tänka: Jaha den där surkä**ingen på ICA, hon är inte lycklig. För vore hon lycklig så skulle hon visa lite mer med känsla och inte vara så bitter och klaga på allt hela tiden.
För klagar man på allt och går runt sur och bitter dagarna i ända.. ja då kan man väl inte vara lycklig?

Visst det finns ju saker somman blir ledsen av. Att någon nära blir sjuk eller går bort eller finansiella problem. Då går man ju inte runt med ett leende precis. Men man behöver ju inte bli otrevlig för det eller behandla människor illa.
Ja vad vet jag eg? Jag är ingen livsguru.
Men när jag kom till jobbet och berättade för en kollega om vad som hänt så började jag nästan gråta igen. Fast jag var ju inte ledsen. Jag var bara väldigt rörd.

När jag var yngre var mitt hjärta stängt.
Idag är det öppet och jag kan möta folk med ett leende. Jag ler gärna åt folk och säger hej, hur är det osv.
Förut så avskydde jag att le.
Jag kan bli ännu lyckligare, men jag är väldigt lycklig som jag är idag och ser så fram emot vad livet har att lära mig idag och följande dagar.
Carpe Diem!

För några år sedan skrev jag mycket dikter. Bla skrev jag detta:

Jag gråter över livet
Över det liv jag
Aldrig fick
Över det liv jag fått
Över andras liv
Jag gråter över livet

En av mina favorit dikter jag skrev:

Du ger mig all den kärlek
Som jag så innerligt behöver
Då gör det så ont
Ända in i själen
När du ser på mig med dina vackra ögon
Då vill jag fly
Men den sorg som finns I mitt hjärta
Försvinner ej
Då du går din väg känner jag
Lättnad
Saknaden blir så stor att den inte känns
När du är borta
Finns det bara jag kvar här
Med alla mina sorger

För har man mycket smärta inom sig så gör det ONT att bli älskad.

Tänk värda saker